Jag har miljoner titlar jag tänkte skriva till denna text. Bland annat nån av dessa:
Att stå bredvid och se på
Att se en löpare sakta in
Hur frihet kan se ut
Trösklar
osv.
Men det finns ingen vettig titel till texten. Det är bara ett kapitel ur vårt liv. Utan bra titel.
Övergångar. Trösklar. Så många att ta sig över.
Ett exempel:
När benen slutar lyssna. Slutar orka.
När käpp inte längre räcker som stöd. När en lätt stöt från förbipasserande på gatan kan bli ditt fall.
Jag stöttar dig. Håller hand eller armkrok.
Vi använder den fina ursäkten, att få vara nära, för att lindra övergången. Klivet över tröskeln.
Jag håller dig och följer dina rörelser som om de vore mina egna.
Jag känner dig. På alla nivåer. Och försäkrar dig om att du är trygg med mig.
Jag låter dig aldrig falla.
Vi är nära och vi kommer varandra närmre.
De flesta av oss vandrar runt som ingenting.
Det bara sker som på automatik. Fötter och ben rör sig i den riktning vi avser.
Vi tar det för givet. Som en given del av oss själva. Ingen konst, bara självklart.
Du sprang. Fortare än de flesta andra. Du och dina ben samarbetade och var ett givet team.
Dina ben tog dig till platser du älskade. Ut i skogen, på stigen längs sjön. I parken bland blommorna och träden. Du tog dig ut i vattnet, sommar som vinter.
Det var dina ben som tog dig dit. Dina ben och din vilja.
När tröskeln närmar sig.
När du ser framför dig hur ett kapitel långsamt och mot din vilja går över till ett annat.
När det du har tagit för givet får ett slut.
När du med bara viljan kvar tvingas gå vidare. Tvingas gå över tröskel efter tröskel.
Åt fel håll. Ett håll du inte själv skulle välja. Inte ens åt din värsta fiende.
Det är då du gör ditt val. Ditt val att, istället för att ge upp, fortsätta se vad som fortfarande är möjligt.
Det fanns en period av stor sorg. Mitt vid övergången. När käppen inte längre räckte som stöd.
Rullator.
Rullator för att kunna röra sig ute bland folk.
26 år gammal med rullator.
Du höll dig inne. Skönt med favoritfåtöljen. Skönt att det går att skapa ett socialt liv i telefonen.
Skönt att kunna jobba genom telefonen.
Drunkna i grafer och siffor.
”Det duger för mig. Jag är nöjd här”
Knappt någon ville du träffa. Inte av rädsla direkt. Snarare en ovisshet:
Hur förhåller någon sig till en förändring som denna?
När man inte vant sig själv, hur ska andra kunna göra det?
Skogen och friheten. Så långt ifrån. Kommer du någonsin dit igen?
Besöka nya platser, som vi älskar att göra. Kommer vi någonsin göra det igen?
Men just vid tröskeln. Efter en semester med familjen då de skjutsat runt dig i rullstol vid vackra utsiktsplatser
-då kommer lusten att upptäcka och uppleva tillbaka.
Du får låna en elscooter för utomhusbruk.
Fantastiskt härligt att ge oss ut på långa promenader igen, du och jag.
Du skjutsar runt på mig i smyg, hög-gravid, på kvällarna.
Du börjar ta emot hjälpmedel och det tar oss framåt. Så fantastiskt.
Men… greppet om gas och broms börjar snart svika.
Och även inomhus har du nu börjat falla.
Jag bara ser dig falla, handlöst och raklång.
Av någon anledning är min första reaktion att skratta.
Så sjukt.
Som om det är för hemskt för att vara något annat än ett skämt.
Men du ligger där. Det är på riktigt. Du faller.
Då gråter jag istället.
För jag inser att du går över tröskeln.
Att nu försvinner förmågan att gå.
Att nu försvinner livet som vi känner till det.
På andra sidan tröskeln möts du av din permobil.
Efter denna långa tid, månader av sorg över dit du är på väg, får du nu tillbaka delar av din frihet.
Inomhus rör du dig från rum till rum igen. Utomhus besöker du platser. Upplever igen.
Friheten.
Inte som vi trodde den skulle se ut. Men frihet är det.
Livet alltså 