En dikt till alla där ute som inte får den hjälp de behöver och förtjänar

Bortglömd:

Tystnad,
bara tickande hörs.
Ovanligt långsamt.

Skam,
att inte kunna fly.
Utan hjälp.

Rynkiga händer försöker dra sig upp.

Sängen blev en fängelsecell,
oskyldigt dömd.

Kraftfull har långsamt blivit kraftlös.
Gnistor slår från glöden, inombords.

Dropp.

Dropp.

Rummet fylls av en stickande doft.
En pöl tar form under sängen.

Ovissheten,
det som tär på själen allra mest.

När ska någon komma?

 

// Danny

Annons